Kap. 11 Vändningen

Lotten strålar, som om någon duschat hennes hy med glitter. Hon drar ut min stol för att påskynda att jag ska sätta mig ner framför den gigantiska tekoppen och de hembakade syltkakorna. Kylskåpet surrar och diskbänken ser ut som ett inferno. Köksgolvet är pudrat med mjöl.

– Vet du vad som har hänt?!
– Näe…
– Han skickade meddelande igår på Facebook! Vi ska ut och äta!

Jag tänker tillbaka när jag sist befann mig i den här lägenheten bland disneyfigurer och instängd ångestluft. Hur hela hennes liv verkade vara slut.

– Jag tänker nog inte fråga vem M är. Ja, du vet det där han skrev på Facebook. Känns onödigt nu när vi är på banan igen. Han vann en golftävling i helgen förresten. Coolt va?
– Ja coolt.
– Tror jag tar nån enkel klänning och så ska jag vara på strålande humör. Han får liksom inte fatta att jag funderat på det här.
– Mmmm.
– Gud vad kul det ska bli!

Hennes hoppfulla uppenbarelse smittar av sig. Något i situationen får mig att vilja ta tag i saker, beta av, skuffa undan och ta ett stort steg. Framåt.

Nästa kapitel publiceras den 4 oktober 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4, kapitel 5, kapitel 6, kapitel 7, kapitel 8, kapitel 9 och kapitel 10 .

Kap. 10 Närvaro på distans

Kommer hem och loggar in. Märker att han troligen inte varit online idag. Undrar vad Joakim har för sig under alla de där timmarna då jag inte är närvarande.

Müsli till middag och Ane Brun i högtalarna. Kvällen är fin!

Min statusuppdatering på Facebook känns onödig. En liten parentes i mitt eget liv. Hur betydelselös är den då inte i alla andras? Det spelar ingen roll att jag känner mig som en bluff. Inom två sekunder har tre personer klickat gilla på mina torftiga ord.

Loggar ut och besöker Jennys blogg. Möter mitt eget ansikte och min egen kropp på en bänk i Slottskogen. Sunda vanor, lyder rubriken.

”Det är viktigt att ta hand om sig själv. Jag och mina vänner tar ofta uppfriskande promenader.”

Får lust att kommentera och fråga varför colan jag håller i handen har blivit bortklippt, men jag låter bli.

Klickar bort och möts av min skrivbordsbakgrund. Ett skogslandskap i höstfärger. Tänker att jag borde byta eftersom årstiden definitivt är en helt annan. Det ska snart bli sommar.

Stänger skärmen och tar tag i min lägenhet som behöver omvårdnad. Slänger en blomma och vattnar de andra. Ställer soppåsen, som ännu inte luktar illa, utanför ytterdörren. Hänger upp mina klänningar i garderoben efter färgnyans.

Runtomkring mig skapas den trygga struktur som jag saknat. Håller hårt i tekoppen där jag sitter framför TV:n. Vågar stänga av mobilen och utmanar i en tyst överenskommelse med mig själv att den ska vara avstängd till imorgon bitti. Det här är ändå en sådan där typisk kväll då han inte brukar höra av sig. Jag kommer att fixa det här.

När jag sluter ögonen kan jag ändå inte låta bli att fundera över vad han gör när jag inte är där.

Nästa kapitel publiceras den 27 september 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4, kapitel 5, kapitel 6, kapitel 7, kapitel 8 och kapitel 9.

Kap. 9 En brusten telefonlinje

– Lina hur är det?
– Bra…
– Alltså igår.
– Ja.
– Vad ska jag säga?

Mobilen ligger varm mot mitt öra och Malins röst känns darrig, trött och avlägsen.

– Alltså Kevin menar ju egentligen inget illa. Han vill mig bara väl. Vi har det ju bra oftast.
– Mhm.
– Nu när vi ska bli familj också så är det ju lite speciellt. Han är väl stressad precis som jag.
– Mmmmm.
– Alltså du hade ju inte behövt kalla honom rövhuvud. Du vet ju hur det blir.

Jag orkar verkligen inte höra det här, men det bara fortsätter och fortsätter. Orden fortplantar sig genom mitt öra och ut i varenda nerv. De blir hårdare och fler. ”Han vill mig bara väl.” Det kryper i kroppen.

– Lina hör du mig? Hallå! Lina?

Jag tar bort mobilen, som har blivit alldeles för varm, från örat och låter Malin prata ut i tomma luften. Börjar fundera över vilken müsli jag ska köpa när jag kommer fram till affären. Den med mycket frukt eller en mer naturell? När glasdörrarna till butiken glider upp framför mig är displayen svart och tom. Hon har lagt på.

Jag flyr in mellan hyllorna – känner på och granskar äpplen och avokado som om det vore ett livsavgörande beslut vilka som ska få följa med mig hem. När müslin äntligen ligger på kassabandet och det är dags att betala får killen i kassan upprepa beloppet och be mig att stoppa i kortet åt rätt håll.

Jag bryr mig inte om vad matvarorna kostar. Jag funderar över vad det kostar att rädda en vän.

Nästa kapitel publiceras den 20 augusti 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4, kapitel 5, kapitel 6, kapitel 7 och kapitel 8.

Kap. 8 Bloggtorka

Jag rör mig hemvant och tryggt mellan husen i Linné. Utanför Jennys port har någon lagt en ordentlig spya under natten. Jag och Jenny ska ut och motionera, vilket i huvudsak brukar bestå av en lugn promenad utan flås i några minuter innan vi sätter oss på en bänk i Slottskogen och tittar på folk, gärna med en glass i handen om solen skiner. Mitt hår doftar fortfarande av Joakim. Han är vädligt frikostig med sin parfym. Ibland sitter hans doft kvar i mina näsborrar hela dagen, trots att jag duschar.

Jennys spjuveraktiga blick ser igenom mig på några sekunder.

– Jaha, är det en dag för att göra high five eller?, säger hon och höjer handen i luften samtidigt som hennes utmärkande Jenny-leende med extra allt spelar i hennes ansikte

Min handflata möter hennes, men det är ingen kraft i min arm och ljudet blir mer en pust än en smäll. Hennes vita tandrad smittar dock snabbt av sig och snart skrattar vi hejdlöst utan att egentligen ha sagt någonting alls.

– Ett gött ligg mitt i veckan har ju ingen dött av direkt, säger hon och knyter sina gympadojjor från 1995.

Säga vad man vill om Jenny och alla hennes idéer, men hon är en person som kan göra världens största surkart på bra humör. När jag efter tio minuter slår mig ner på en bänk med en cola i handen har jag skrattat så mycket att det nästan gör ont. Vi trashtalkar varenda människa i vår omgivning och gör oss roliga på deras bekostnad. Jag känner mig redan tio kilo lättare. Hjärnan och hjärtat har krympt till normal storlek, de är inte överarbetade längre.

– Fan alltså, jag fick mens i morse. MartinMårten kommer inte att bli far till mitt barn. Synd han hade potential. Jag skulle gärna uppfostra en unge med hans bruna ögon. No probs! Jag som verkligen ansträngde mig den här gången och stog på huvudet.

Jenny lutar sig tillbaka, kisar mot solen, sippar på sin Fanta och skrattar. Några sekunder senare hoppar hon ner från bänken, ställer sig på knä framför mig och börjar fotografera mig underifrån, i min allra sämsta vinkel. Jenny rör sig som en strykande katt runt mina ben med fickkameran i högsta hugg. Jag är hennes tysta lilla mus som låter sig fotograferas.

– Jag tänkte ge bloggen en sund touch eftersom det är en livsstilsblogg. På förmiddagspromenad i solen liksom. Blondinbellis skulle lugnt kunna göra en sådan grej. Eller hur? Men kan du ställa ner colan eller, det ser fan inte bra ut. Ställ ner läsken and keep shining!

Nästa kapitel publiceras den 14 september 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4, kapitel 5, kapitel 6 och kapitel 7.

Kap. 7 Höghöjdsträning

Jag borde inte, men jag gör det. Det brukar aldrig komma från mig.

”Kul att springa på dig tidigare idag. Det hände en grej så det blev ingen middag… Vad gör du ikväll?”

Tummen trycker vant på den gröna luren och sms:et går iväg. Bara några sekunder senare piper det till.

”Kom hit!”

Jag flåsar som om jag bestigit ett berg och ryggen blir fuktig. De många trappstegen direktförmedlar mjölksyra till varenda fiber i mina lår. Precis när de förvandlas från kött och muskler till två stumma stockar tänker jag att det är ytterst olämpligt att ha sitt säkraste ligg på hög höjd. Masthugget är måhända fullt av fina gränder och utsiktplatser, men det här är fan i mig omänskligt. Mina solskenspromenader i Slottsskogen har inte gjort mig redo för den här ansträngningen. Jag kommer aldrig att bli redo för den, varken fysiskt eller psykiskt.

Min rygg kröks nästan automatiskt framåt och händerna landar på mina knän när jag kommer fram till hans dörr. Jag behöver en paus, dels för att andas och dels för att leta reda på hans portkod i mitt minne.

Joakim släpper i mig genom dörren med ett stort leende. Vårt möte förblir ordlöst i flera minuter. Vi är bara ögon och kropp som tittar och berör. Hans arm i mitt ryggslut vaggar strax därefter in mig i den falska tryggheten. Jag älskar att hata den falska tryggheten. Precis i de här ögonblicken föraktar jag mig själv. Ser ner på min oförmåga att ge honom en pungspark, lägga benen på ryggen och dra. Med en tyst knuff puttar han mig framför sig in i sovrummet.

Lakanen är vita och frasiga med ett oregelbundet mönster. På sänggaveln står ett bortglömt espressoglas med intorkad sump i botten. Jag tänker på ordet smuts. Persiennerna är vridna åt fel håll och jag anar ljuset från kvällen genom gliporna. Måsskri bryter tystnaden. Allt känns, ser ut, luktar och låter precis som det brukar.

Han puttar lekfullt ner mig i den frasiga himlen, som ger vika för mig kropp med en dåsig suck. Jo, det här kan jag nog leva med ändå.

Just nu. För stunden, men inte i längden, tänker jag morgonen därpå då jag trasslar mig ur Joakims tunga och sovande omfamning. Det här borde ha tagit slut för flera veckor sedan. Han gav mig chansen att gå och jag gick. En vecka senare stod jag utanför hans dörr igen som ett barn utanför en godisbutik. En liten skitunge som inte har hajat att socker är dåligt för tänderna.

– Fy fan, jag känner mig som en kung. Gud vad bra jag mår. Joakim börjar veva och snurra på sin sida av sängen och mumlar osammanhängande meningar om sitt tillstånd. Jag vet inte om det är ord menade för mig eller möjligtvis någon machogud. Någonting i mig är bara halvnöjd med hans prestation. Har vi överhuvudtaget kysst varandra ? Gick det för mig? Jag kommer inte ihåg, men hans lakan är dyra, frasiga och sköna. Espressoglaset fläckat av sump står kvar på sänggaveln. Ha vi möjligtvis knullat det lite närmare kanten? Smuts. Jag somnar om.

Jag vaknar av en försiktig beröring på min arm och trycker ner huvudet i kudden för att dölja dreggelsträngen som jag producerat under den senaste timmens halvslummer. I en snygg manöver vänder jag på kudden samtidigt som jag reser mig upp i sittställning och den fuktiga fläcken försvinner. Bröstvårtorna pekar som två ilskna taxnosar mot Joakim. Det är för sent att skyla sig nu, trots att jag inte alls gillar att sitta så här.

– Oj! Det är inte bara du som är vaken ser jag, säger han och stirrar på mina bröst. De är inte mycket till hylla jag har att skryta med, men i denna stund tar de verkligen alldeles för mycket plats och sticker ut. Jag rafsar åt mig dreggelkudden och håller den framför kroppen. Sen skrattar vi och dricker espresso ur små glas och äter smörgåsar med gräddig ost och seranoskinka. And life is good. So good.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4, kapitel 5 och kapitel 6.

Kap. 6 Den sista måltiden

-Lina, välkommen! Malin står i köket och fixar det sista. Vi som är inte är på smällen kan väl gå in till vardagsrummet och ta en whiskey och spela lite XBOX så länge va? Kevin skrockar och skrattar som en grottmänniska medan han föser mig framför sig som ett boskapsdjur genom den långa hallen.

Jag skymtar Malins ryggtavla i köket. Hon lägger en hand i svanken som om det gjorde ont. Jag tvärnitar och Kevins kroppshydda studsar mot min. Jag vet inte hur jag lyckas, men på några milisekunder får jag ut armbågen bakåt så att han får den i magen. Det är snygg manöver, en sådan som inte verkar vara med flit.

-Vill du ha hjälp med nåt Malin?, frågar jag och ignorerar Kevins lilla fåniga överklasssvordomsramsa bakom mig.

-Det vore verkligen toppen. Bär in det som står här på bänken till matsalsbordet. Hon ler och ger mig en blinkning. Det känns lite som förr, busigt och glatt, men grottmänniskan i dörröppningen bakom mig låter inte vänta med att göra sig hörd.

-Men inte ska väl gästen sättas i arbete direkt när hon kommer hit. Nu tror jag frugan har fått storhetsvansinne! Han får till det där skrattet igen, som retar gallfeber på mig och skapar en lust att döda som ett rovdjur. I min ständigt pågående parallella drömvärld vässar jag armbågarna till knivsuddar och går till attack. I den verkliga världen vänder jag mig om, spänner ögonen i Kevin och översätter en lång radda svordomar till hans språk.

-Jag tror den här gästen är gammal nog att själv avgöra vad hon helst vill göra. Var god avlägsna dig så kommer vi när vi är färdiga här i köket. Tack på förhand.

Malin låter det hända eftersom hon är van. Jag tror hon iakttar oss med en skräckblandad förtjusning. Kevin fnyser, lämnar rummet och mina axlar ramlar ner från himlen till sin normala position. Jag känner fortfarande min puls i tinningen, men den avtar och jag kan andas. Varför finns den här människan i våra liv? Varför låter vi honom ta av vår värdefulla tid i anspråk? Jag får ta flera djupa andetag för att inte börja gråta, inte för min egen skull, utan för Malins. Min fina vän som snart ska föda odjurets barn. Jag hoppas att genbanken har varit snäll.

Vi hjälps åt att bära ut det sista och fnissar under tiden åt Malins otymplighet och svullna vader och tår. Kevins huvud sticker upp bakom ryggstödet till finfåtöljen. Han kan inte se oss. Trots det så vet jag att han följer varje steg, ord och rörelse och irriterar sig på vår glättighet och våra återkommande fniss.

– Måste ni bete er som två apor som precis blivit utsläppta ur en bur, säger Kevin samtidigt som har reser sig upp och spänner ögonen i vår vänskap.

– Vad synd att du har fått en röv där du egentligen skulle ha ett ansikte, svarar jag och det blir fruktansvärt tyst. Så tyst att det gör lite ont i öronen av tystnad.

Sju minuter senare är jag på väg hem och funderar över hur Malins kväll kommer att bli, när hon sitter ensam vid middagsbordet med Kevin. Jag behöver tröst.

Nästa kapitel publiceras den 6 september 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4 och kapitel 5.

Kap. 5 Tagen på bar gärning

Solen skiner inte längre. Det måste vara ett tecken, tänker jag när jag strax efter halv sju påbörjar min promenad från Olivedalsgatan mot Vasastan där Malin och Kevin bor. Linnégatan är full av vårigt liv med människor som trotsar molnen och sitter på uteserveringarna ändå iklädda ytterkläder och insvepta i filtar som tillhandahålls av restaurangerna. Det skrattas och pratas – sorlet känns bekvämt i mina öron och jag önskar för en stund att jag var en av dem. Vem som helst i ett sammanhang där jag skulle trivas.

Jag valde till slut min tischa med Wonder Woman på eftersom jag vet att styrka och självständighet hos kvinnor föraktas av Kevin till den grad att han brukar börja prata om jämställdhet. Hans definition är att vi är skapta olika och därför har olika uppgifter här i livet. Kan han försörja sin kvinna så är han nöjd och har gjort sitt. Pappaledigheten kommer att bestå av några få strödagar.

Jag väljer vägen genom Haga och kikar in i skyltfönster för att få tiden att gå.

– Lina! Lina hallå!

Jag stelnar till. Rösten är alldeles för bekant, men trots det inte välkommen alls. På några sekunder blir världen darrig och otydlig och mitt synfält förvandlas till en smal tunnel. Långt där framme i tunneln, precis där ljuset bryter mörkret står en person och vinkar glatt. Alla mina flyktvägar är avskurna. Jag tar ett djupt andetag och bjuder på mitt allra största och vackraste leende. Vi brukar inte ses så här spontant. All vår kommunikation sker vanligtvis via sms. När vi ligger med varandra funderar jag alltid över när vi kommer att höras nästa gång, eller snarare på när han kommer att höra av sig. Den här situationen i verkliga livet rimmar illa med det som är. Vår sanning av flyktiga och så gott som hemliga möten med långa nätter, stora frukostar med dyrt bröd från Seven Eleven och nygjorda espresso från hans hutlöst dyra kaffemaskin i silver. Espresson serveras alltid i små glas som går att ställa på sänggaveln så att vi kan ligga kvar så länge vi vill, men ändå vara vakna och stilla vårt gemensamma kaffebegär.

Jag svettas i min korta jeansjacka som stramar över min Wonder Woman-tischa. Han har nog aldrig sett mig så här förut. Han har aldrig sett mig som mig själv.

-Lina vad kul och springa på dig, säger Joakim och lägger sin hand på min arm. Handen stannar där och det är i allra högsta grad medvetet. Han håller i mig och tittar mig i ögonen med sina isande blå, som sätter eld på mina gröna smaragder inom bara några sekunder. Jag är fast.

-Eh hej, svarar jag, men tänker egentligen ”Hej vill du knulla?” för det är precis den effekten han har på mig. Så fort jag ser honom förvandlas jag till ett berusat och totalt maktlöst köttstycke. Jag försöker titta förbi honom och fästa blicken på böckerna i bokhandeln bakom hans ryggtavla.

-Var ska du någonstans? Planer för kvällen? frågar han och tro det eller ej men det blir ett sådant där porrigt gnister i hans välpolerade tandrad. Jag vill bara dö. Eller egentligen vill jag ju knulla. Med Joakim.

Min story går alldeles för fort. På bara tio sekunder har jag berättat om Malin, Kevin och middagen samt hur mycket jag ogillar att gå dit. Joakim tittar undrande på mig och ser definitivt igenom mig och mina begär. Jag fortsätter att stirra in i bokhandeln. ”Ligga! Ligga! Ligga!” Jag måste härifrån innan mina tankar blir till riktiga ord som hoppar som små grodjävlar ur min mun.

Vid upprepade tillfällen har han förklarat för mig att vi inte är ihop, men är exklusiva för varandra. Joakim är sårad och illa tilltygad efter att hans ex lämnade honom för några månader sedan. Därför kan han inte bli kär eller satsa på något just nu.

När han säger sådana saker känner jag att jag inte duger. Det är därför jag gör mig till och aldrig är mig själv när vi ses. Jag vill liksom passa in som en sliten gammal inventarie i hans liv och lägenhet, men når inte hela vägen fram. Det är precis därför det känns så jobbigt nu när han tagit mig på bar gärning på promenad på Haga Nygata. Jag är inte Joakim-anpassad överhuvudtaget.

Blottad och utan skydd står jag där med ett inre i uppror. Min blick är fäst i en sketen gammal bokhandel och jag längtar, för första gången någonsin, hem till Malin, Kevin och deras puffade Lexingtonkuddar.

Vi karmas och säger hej då. Resten av min promenad känns som en flykt för livet och stoltheten.

Kapitel 6 publiceras den 1 september 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3 och kapitel 4.

Kap. 4 Dressed for success

Jag vaknar av att mobilen piper. Sms får alltid mitt hjärta att slå några extra slag. Hoppfulla små skutt poppar runt i bröstet medan jag trevar efter telefonen på nattduksbordet. Stöter till ett rör med Treo som faller i golvet och rullar under sängen. Där är den. Fingrarna är vana och låser upp telefonen redan innan jag tittat på displayen.

”Hej Lina. Är ledsen över att det blev så dumt förut. Hormonerna lever rövare. Jag har spelat XBOX nu. Det var inte farligt 🙂 Kram Malin”

”Hej igen. Vill du komma förbi till oss och käka middag ikväll förresten? Klockan 7. Kram Malin”

Jag svettas, inte av besvikelse för att det var Malin, utan för att jag vet hur det brukar bli när vi ses. Varje gång jag besöker dem känner jag mig som ett barn i ”det förbjudna rummet”. Se men inte röra, prata men i ett behagligt tonläge, flytta kuddarna i soffan innan man sätter sig så att det puffiga intrycket inte ska försvinna. Jag blir provokativ ändå ut i fingerspetsarna och det enda jag vill är att slå hål på myten om ”det perfekta livet”.

Innan Malin träffade sin man Kevin, arbetade hon på dagis och tjänade 20 000 kronor i månaden. Nu arbetar hon inte alls och har tillgång till en förmögenhet. Jag saknar henne alldeles för mycket. Den hon brukade vara. Glad, lättsam och fånig – alltid med något fanskap på gång. Nu puffar hon kuddar och har slutat äta socker. På vardagarna äter hon frukt till kaffet och till helgen unnar hon sig något litet och sött. Gärna mörk choklad med antioxidanter. Ständigt rädd för att ytan ska krackelera har hon blivit urbota trist, speciellt i sällskap med sin fåniga man, som gjort henne till något som inte är. Ja det känns faktiskt så, som om hon svalt hela konceptet och gjort avkall på sin egen personlighet för pengar. Tillsammans är de en outhärdlig kombination.

Jag råkade säga precis det här till Kevin en gång när jag var redlöst packad. Först läxade han upp mig för att jag var för full. Fina flickor dricker inte sprit utan smuttar på sin höjd på ett glas vin. Därefter spände han sina äckliga små ögon i mig och sa att jag aldrig var välkommen hos dem igen. Nu verkar han ha gjort det till sitt projekt att göra människa av mig. Ja han uttrycker sig faktiskt så. Försöker intressera mig för aktiemarknaden och letar jobb som han tror ska passa. Jag stänger av hans fula tryne och fortsätter att leva.

Vore han en hunk så kanske jag skulle ha en viss förståelse för Malins val av man och liv. Inte ens det har han. Kevins äckliga inre vägs inte upp av ett tilltalande yttre, utan precis tvärtom. I min lilla fantasivärld tänker jag ibland att han måste vara direktimporterad från helvetet.

”Allt är lugnt. Jag kikar förbi vid sju. Ska bli trevligt. Kram Lina”

Jag vänder mig om och stirrar in i väggen och funderar över vilken tischa jag ska ha på mig kvällen till ära. Kevin gillar inte t-shirts och han hatar jeans. Riktiga kvinnor har kjol eller klänning, brukar han säga. Jag har gjort det till mitt mission att alltid bära mina mest trasiga paltor och t-shirts med obstinata budskap när jag vet att jag ska träffa honom. Jag kan inte låta bli att fnissa lite och erkänna för mig själv att jag faktiskt går igång på det här spelet – spelet som ska rädda Malin.

Kapitel 5 publiceras den 28 augusti 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2 och kapitel 3.

Kap. 3 Dödens jämförelse

Jag tycker att hon förtjänar det, tänker jag medan jag låser upp lägenhetsdörren. Hon kan vara hur gravid som helst, men hennes liv är inte viktigare och bättre än mitt. Eller är det? Det ligger en hög med reklam på hallmattan och en sur doft av sopor från soppåsen jag glömde ta ut tidigare idag når mina näsborrar. Den står där i hallen och påpekar att jag är en omogen fjant som inte kan ta hand om mig själv och inte har kommit någon vart. Jag är fortfarande singel, min enda bekräftelse får jag via nattliga sms från någon som bara vill ha mig när det passar och soppåsen kommer att stå kvar där länge om jag känner mig själv rätt. Hon kanske har rätt. Jag har ingenting. Mitt liv är fattigt och torrt som en öken.

Jag öppnar balkongdörren i vardagsrummet och tittar på den överfulla askkoppen där ute. Den står kvar sen festen jag hade för två månader sedan. Själv röker jag inte, men ändå har jag inte avlägsnat den. Tänker på Malin och hennes mans välvårdade hem med dyra designerprodukter och specifika teman i varje rum. Puffade kuddar med marina ränder i blått och rött från Lexington, ett välfyllt barskåp från vilket man bara dricker måttfullt, storbilds-tvn som täcker en hel vägg, de prydliga bokhyllorna och en alltid välfylld och till synes orörd godisskål på vardagsrumsbordet. Jag mår illa, men det är kanske så det ska vara. Är det livet?

Jag går snabbt igenom mitt eget vardagsrum, orkar inte med den jämförelsen just nu, äntrar sovrummet och kastar mig ner på sängen. Somnar som en utmattad barnrumpa, som tjurar för att hon inte fått sin veckopeng.

Kapitel 4 publiceras den 25 augusti 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1 och kapitel 2.

Kap. 2 I väntans tider

Det är tisdagsmorgon. Nyvaken sträcker jag mig efter mobilen och mina ögon landar på en display som är bistert tom så när som på datum och tid. Inga överraskningar eller tecken på liv från någon utanför min lägenhet. Det enda sms som egentligen räknas tror jag kommer att komma till helgen, förmodligen lördagnatt, så besvikelsen flimrar bara förbi i några sekunder för att ersättas av frukosthunger och smärtan i tån, som jag slog i vardagsrumsbordet igår kväll. Är den bruten? Jag trasslar ut benen ur täcket och vickar på den ute i det fria. Nej, förmodligen inte bruten, men en rejäl blånagel kan jag nog räkna med.

Träparketten, som övergår till en risig plastmatta i köket, knarrar under mina bara fötter. Jag tittar till min arbetsplats som står undanskymd i ett hörn i vardagsrummet. Det är där jag ska sitta idag, eller åtminstone under delar av dagen, och vara kreativ. Det känns långt borta just nu, som en värld jag inte orkar träda in i. Min laptop är stängd och syns knappt dold bakom bunten av papper som borde ha bokförts igår eller förra veckan. En röd lampa blinkar på skrivaren. Slut på toner igen?

Utanför vardagsrumsfönstret vaknar Göteborg till en solig vårdag. Varje morgon när jag passerar just det här fönstret tänker jag på vad bra jag har det. En egen lägenhet i Linné, ett åtråvärt förstahandskontrakt på Olivedalsgatan som tillföll mig precis när jag var beredd att bosätta mig på gatan eller inta någon av mina vänners soffor.

Jag masar mig vidare mot köket. Innan kaffe och skinkmacka är hjärnan inte mer värd än ett ruttet päron. Medan frukosten mättar min mage passar jag på att ringa till Jenny.

– Ja hallå vem är det? Ah rruh argh aaah.
– Det är Lina. Vad gör du? Du låter ju helt konstig
– Inget särskilt. Ahgrh
– Jo, men nåt är det. Det hör jag ju.
– Jag står på huvudet.
– Va fan står du på huvudet för?
– Jag fick ligga igår.
– Va? Jaha. Men varför står du på huvudet?
– Ja men jag har hört att det fastnar lättare då.
– Vadå fastnar?
– Ja men att spermierna stannar kvar inuti.
– Jaha.
– Ja. Aaaaaj.
– Vem var killen då?
– Nån Mårten, eller Martin. Ganska snygg. Bor i Vasastan. Hrmpfh.
– Och du vill att han ska bli far till ditt barn. Vet han om det här?
– Äh vad fan jag är 34 år, det spelar väl ingen roll. Det gör skitont i nacken och huvudet nu. Vi ses senare på det vanliga stället. Du har väl inte glömt att vi ska fika idag. Måste sluta. Hörs!

Vi lägger på och jag fortsätter att äta min frukost. Utanför fönstret intar våren Olivedalsgatan och i en helt annan stadsdel försöker min vän Jenny bli gravid genom att stå på huvudet. Det här kan inte bli annat än en helt vanlig, men väldigt bra dag i april.

***

Några timmar senare möts vi upp på Egg & Milk på Övre Husargatan. Jenny är mosig och röd i ansiktet förmodligen efter sina minuter på huvudet. Malin klappar sig på sin höggravida mage, hummar moderligt och tittar ut genom fönstret, som om hon vore med i en romantisk film. Lotten är fortfarande sliten efter gårdagens kärlekskrismissär, bär ett par alldeles för stora solglasögon och luktar skumt.

Några sekunder senare börjar Jenny att fota min kladdkaka ur alla tänkbara vinklar.

– Kan du äta lite mer av grädden. Jag tror att det blir ett bättre foto då. Ställ latten lite bakom så att den inte skymmer kakan.

Jag säger ingenting om det och tar på kommando en sked grädde och makar undan kaffeglaset, men undrar i tysthet hur min kladdkaka på något sätt kan vara intressant för hennes cirka 30 bloggläsare.

– Lina du är så mycket Carry. Lite sval och så sitter du hemma och skriver smarta grejer. Just nu är jag Samatha – en sexdrottning. Fast jag vill ju bli gravid. Ja men i sinnet är jag som Samantha just nu även om jag kommer att bli Carrie när min livsstilsblogg blir stor. Jag tror faktiskt jag måste skriva ett blogginlägg om det här, säger Jenny nöjt och förväntar sig medhåll för sin storslagna analys.

– Publicerar du en bild på mig i din blogg så förlåter jag dig aldrig. Jag är så himla gravidsvullen just nu och vill inte att några sådana bilder på mig ska florera på nätet. Malin tittar bedjande på Jenny.

Att Jennys blogg är föga intressant för någon annan än henne själv är det ingen som har orkat säga till henne. Än.

– Kan inte ni ställa upp och gå in och kommentera min blogg så folk tror att den är stor. Jag tror att det är bra för min image. Blondinbella började ju också från noll liksom. Det gäller bara att hitta rätt målgrupp, fortsätter hon och tittar runt bordet.

Alla nickar lite lätt frånvarande och sedan släpper vi ämnet.

– Jag måste nog gå nu. Den lille i magen gör mig trött men lycklig, säger Malin.

Jag bestämmer mig för att göra henne sällskap och överlåter det som är kvar av min kladdkaka till Jenny och hennes ständigt smattrande fotoblixtar.

***

– Min sambo har köpt ett XBOX. Jag tror det kommer att ta slut!, säger Malin så fort vi kommit ut på gatan och är utom hörhåll från de andra.

Jag tittar förvånat på min gravida vän och ber henne att förklara.

– Ja men jag står inte ut! Igår stack han ihjäl människor med en bajonett. Typ. Sen snodde han en polisbil och jagade skåpbilar. Han var helt röd i ansiktet av upphetsning när jag kom in i vardagsrummet. Det är ett spel! Om inte jag lämnar honom först så kanske han lämnar mig för spelet – det är mer spännande och det händer nya grejer hela tiden!

Jag förstår fortfarande ingenting. Varför upprör någonting fiktivt, som utspelar sig på en plattskärm, henne så mycket. Samtidigt roas jag väldigt mycket av bilden av hennes man framför ett XBOX i deras annars så perfekta, vita och tillrättalagda vardagsrum med dyrt och marint tema.

– Och nu hotar han med att köpa ett fotbollsspel så att vi kan spela tillsammans och göra det här till vår grej.

– Är inte det någonting positivt? Att han vill dela det med dig menar jag?

– I helvete, vi kan inte samarbeta. Inte på det sättet i alla fall. Och jag tror inte att det är bra för lillen i magen att jag spelar XBOX. Strålningen du vet.

Malin är rödrosig om kinderna och promenerar snabbt och ryckigt, vilket inte alls är i balans med hennes höggravida tillstånd. Hennes argrynka mellan ögonbrynen blir djupare och djupare. Jag tänker att hon förmodligen ser sin älskling framför sig i denna stund, hur han engagerat ger sig hän åt biljakter och masslakt på TV-skärmen. Medan hon blir trött och börjar pusta som en gammal hund har jag svårt att kväva mina fniss.

– Vad skrattar du åt? Det här är inte roligt Lina! Jag kommer att bli en ensamstående morsa. Utan honom har jag knappast råd att bo kvar i innerstan. Jag kanske får flytta till Angered!

– Det är trevligt i Angered, mångkulturellt och härligt och spårvagnen tar ju bara 20 minuter. Jag kommer att finnas här för dig i innerstan, svarar jag och håller tillbaka mungiporna som är på väg uppåt.

Hon stannar upp och blåser undan den noggrant fönade luggen från ansiktet och hytter med ett tillrättavisande finger några centimeter för nära mitt ansikte för att det ska kännas okej. Därefter tar hon sats ända nerifrån maggropen och jag iakttar hennes kraftansamling som fortplantar sig och höjer hennes bröstkorg.

– Ibland förstår du verkligen ingenting Lina. Det är kanske dags för dig att växa upp någon gång. Förstå hur viktigt och på riktigt livet blir när man ska till och skaffa familj. Det du har, sitta hemma i en lägenhet och skriva och göra vad du vill – det är inget liv! Hör du det! Det är inget riktigt liv! Välkommen till verkligheten någon gång!

– Du och dina jävla mjölktuttar kan dra åt helvete!, skriker jag och avlägsnar mig från platsen innan hon hinner säga något mer eller hytta med sitt jävla fula och äckliga finger.

Kapitel 3 publiceras den 22 augusti 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1.